Artikel i Katrineholms-Kuriren måndagen den 23 augusti 1920.
Det verkar som den har publicerats 1912 i en skrift som heter Marathon.
——-
En Katrineholmare som Maratonlöpare.

När Ernst fast blev trea i Paris 1900.
Bland de svenska marathonlöparna förtjänar ovillkorligen verkmästaren Ernst Fast att nämnas. Han är en av föregångsmännen på löpningens område och brakte marathonpris till Sverige innan ännu en Svanberg omtalats.

Fast är född i Stockholm 1881 och till yrket elektriker. Sedan 2½ år är han verkmästare hos Forselles elektriska a.-b. i Katrineholm.

Han debuterade som löpare vid utställningen 1897. År 1900 i Paris blev han tredje man, och år 1904 hade han fem skandinaviska rekord: å 5,000 och 10,000 m, i entimmeslopp, å distansen Kungsbacka – Göteborg, samt å marathondistansen. Den senare löptes å Hälsingör – Köpenhamn på 2 tim. 50 min. Den pokal han då erövrade, stannade senare hos Törnros.

Om segern i Paris 1900 skrives i den 1912 utkommande skriften Marathon: vid idrottsfesten i Norrköping pingsten 1899 deltog i 10,000-meterslöpningen en liten krokryggig man, kring vilken intresset snart koncentrerade sig. Han syntes icke ha bråttom, stannade då och då och gjorde helomvändning för att titta på konkurrenterna o.s.v., men det oaktat höll han sig ständigt betydligt före, och när han som segrare passerade mållinjen hade han – om jag inte missminner mig – rubbat på det gamla rekordet.

Den mannen – hans namn var E. Fast – fanns inte med i uttagningstävlingarna i Stockholm och icke bland de av Svenska gymnastik – och idrottsförbundets styrelse utsedda Parisrepresentanterna – men däremot både vid starten och målet för det Olympiska marathonloppet.

Förklaringen härtill är ganska enkel. Fast tjänstgjorde i svenska paviljongen på världsutställningen i Paris som någon sorts elektriker, och då han alltså befann sig på ort och ställe och var acklimatiserad, hade han utan vidare lyckats komma med bland de anmälda till marathonloppet.

Detta hade emotsetts med utomordentligt intresse och spänning. Särskilt amerikanerna hade föresatt sig – med friskt minne av händelserna i Athen 1896 – att här fira triumfer, och förutom 16 goda representanter, av vilka dock icke alla startade, hade de sänt flera ståtliga och dyra pris, bl a en jätteurna i silver, som skulle bliva segrarens byte.

Även vi svenskar hade, som redan sagts, tänkt vara med på ett hörn, då det gällde bestämma utgången, och ett par medlemmar i truppen hade förhyrt en automobil – en den tiden ganska märkligt ekipage – för att kunna följa Nyström hela vägen, vara till hands med förfriskningar, klara den för honom något kinkiga språkfrågan, o.s.v.

När Nyström sedan vid ingången kom av sig, blev stämningen stor bland kamraterna, men det beslöts genast, att den säng som bäddats av Nyström, skulle Fast få lägga sig i om han kunde. Alltså startade bilen i Fasts kölvatten.

Marathonloppet i Paris 1900 försiggick under synnerligen svåra förhållanden. Temperaturen hade flera dagar gått upp till 38 gr. C. och mer i skuggan – det påstods vara den varmaste vecka, Paris haft på 100 år – och i denna tropiska värme skulle de dryga 40 kilometerna – den kortare banan 40,2 km. – löpas på till stor del stenlagda gator inne i staden Paris.

Starten försiggick å det idylliska Racing-Club i Boulognerskogen, och banan gick därifrån några kilometer längs de stora promenaderna i nämnda park, men sedan runt de s.k. Fortifikationerna, Paris gamla, till promenadvägar förvandlade ringmur. Löparne hade alltså att tämligen bokstavligt springa runt Paris. Sista sträckan gick åter genom Boulognerskogen fram till Racing-Club.

Redan från Början hade Fast placerat sig i tettruppen, och det dröjde icke synnerligen länge, förrän svenskarnas automobil hade äran att leda helan den väldiga eskort, som, upprivande hela moln av damm, åtföljde marathonlöparna. I den oerhörda hettan blevo snart förfriskningar nödvändiga, och Fast började successivt konsumera det väl tilltagna förrådet av mogna citroner i svenskarnas bil. Där fanns också ett batteri sifoner med kolsyrat vatten, med detta fick Fast smaka endast till utvärtes bruk. Med vissa mellanrum hoppade en av bilpassagerarne av, sprang fram till Fast och riktade sifonstrålen mot hans ansikte. Dessa duschar blevo emellertid snart för små, och då vi senare på ett par ställen upptäckte några ”gubbar”, sysselsatta med att spola gatorna med vatten, var det ett ögonblicks verk att rikta den kraftiga slangen mot den snustorra Fast – en kanske inte riktigt hälsosam men givetvis synnerligen uppfriskande kur.

Under tiden ökade Fast sakta men säkert avståndet mellan sig och de svåraste konkurrenterna. När tre fjärdedelar av banan tillryggalagts kunde härolden i Racing-Club meddela, att Fast hade ett försprång, som i tid uppgick till 15 min. – hälsat med ett rungande ”Vive la Suede!”, från den mångtusenhövdade, lättentusiasmerade åskådarmängden.

Ungefär samtidigt inträffade emellertid en lika ledsam som otillständig händelse. Fast – fortfarande pigg och kry och med det bästa vikingahumör – hade lämnat de stenlagda gatorna för att i Boulognerskogen med dess virrvar av vägar tillryggalägga den sista sträckan fram till målet. Hela vägen förut hade en liten trupp cyklister tjänstgjort som avantgarde, visande vägen. Även här i Boulognerskogen uppenbarade sig en liten cykeltrupp, vilken Fast och bilen följde i god tro. Plötsligt upptäcktes av en ren händelse, att vi voro på fel väg, och i samma ögonblick voro cyklisterna som bortblåsta.

Att här förelåg ett rent attentat är höjt över varje tvivel, men att tävlingsarrangörerna fullkomligt stodo utanför detta är ju lika självklart. Deras fel stannar vid, att anordningarna voro så dåliga, att ett misstag i fråga om vägen kunde äga rum – men det må ha varit tillräckligt.

Efter den obehagliga upptäckten fanns intet annat att göra än att vända om igen. Den vägen Fast fick springa förgäves, hade uppskattats till ett par kilometer, men dessutom förlorade han någon tid vid själva vändpunkten – för att inte tala om förargelsen.

Alltnog! Fast hade förlorat sitt dyrbara försprång, och när han åter befann sig på rätt väg, hade ett par av konkurrenterna redan passerat. Detta blev för mycket för Fast. Efter att förut ha varit spänstig och pigg både till kropp och själ, blen han plötsligt som ett gelé i båda avseendena – och i nästa ögonblick låg han i backen!

Hans enda önskan och åtrå var nu att komma upp i bilen, och hans konvojerande kamrater hade inte annat val än att med sorg och saknad övergiva honom och köra med bilen in till Racing-Club för att ösa kallvatten över de i högsta begaistrung väntande landsmännen. Det sades sedan många fula ord på Racing-Clubs banor och i svenskarnas omklädningsrum!

Alldeles övergiven var dock Fast icke. En i Paris tillfälligtvis bosatt landsman, en ung bokbindare i studieärende, hade förut tillhört den cykelridande eskorten och stannade nu vid den slagnes sida. Först försökte han övertala Fast att återtaga loppet – så kommenderade han och befallde – till sist låg han på knä vid den uttröttade löparens sida, grät, tiggde och bad.

Då – men först då – började Fast att parlamentera. Sedan han fått ett säkert löfte att slippa springa – på grund av den oerhörda hettan hade så många bland de tävlande gått ur, att prisens antal vore större än de vid detta skede i tävlingen kvarstående konkurrenternas – åtog han sig att gå in till målet. Då hade emellertid ett tiotal löpare redan passerat platsen.

Strax därefter hasade sig en utpumpad fransman i sakta lunk förbi den gående Fast, som blängde ilsket. När ännu en visade sig, blev det honom för mycket, och i nästa ögonblick var han i fullt lopp igen.

Inne i Racing-Club bidades under tiden med – för alla utom svenskarne – våldsam spänning den segrande marathonlöparens ankomst.  Så småningom – cirka 2 tim. och 50 min. efter starten – uppenbarade sig en neddammad, fruktansvärt utpumpad fransman, som med uttömmande av sina sista krafter lyckades arbeta sig igenom det stipulerade varvet runt banan och fram till målet, där han föll som en säck till marken. I till synes medvetslöst tillstånd bars han bort.

Hans kondition var så dålig, att hans seger – trots han var fransman – icke framkallade några mer våldsamma ovationer.

Ett par minuter senare kommer en ny uttröttad fransman, som även han bars bort efter fullbordad löpning.

Sedan dröjde det en god stund innan en liten krokig gestalt kommer in genom grinden och med god fart börjar varvet kring banan, hälsad av ett jublande:” Fast!” från glada landsmän, som oförmodats ryckts ur föreställningen, att han, idrottsligt sett, var död och begraven.

Skillnaden mellan Fast och hans två föregångares finis var oerhörd: de hade burits bort i oförmöget tillstånd – Fast fortsatte i samma uppdrivna tempo förbi hela åskådareläktaren och ända in i sitt omklädningsrum i paviljongen. Där ville han bums in under duschen, men han tvingades att lugna sig något.

När prisutdelningen förrättades ett par timmar senare, var han den ende av alla pristagarne, som personligen kom fram och tog emot sitt pris, en guldmedalj, för övrigt den enda, som utdelades vid Olympiska spelen i Paris, där segertroféerna för övrigt genomgående utgjordes av konst- eller andra värdeföremål.

De tre främsta pristagarna voro: M. Theats, Saint Maude, Frankrike, 2 tim. 59 min. 45 sek.; Champion, Racing-Club, Frankrike, 3 tim. 4 min. Ernst Fast, Djurgårdens idrottsförening, Sverige, 3 tim. 37 min. Av 17 startande fullföljde 7 löpningen.

Fast blev genom vidriga omständigheter, som han själv ej rådde för, icke segrare vid Andra Olympiadens marathonlopp, men hans dock överlägsna löpning och hans briljanta kondition, så bjärt avvikande från konkurrenternas, gjorde honom i alla fall till dagens hjälte icke blott i landsmännens ögon utan även i de flesta andras, varom bl.a. den franska pressen gav tydliga vittnesbörd. Som ett tecken i samma riktning, får även tolkas den omständigheten, att Fast och hans landsmän strax efter tävlingens slut av en av Olympiska spelens två vicepresidenter inviterades till en finare middag, som under hög stämning intogs i Racing-Clubs friluftsrestaurang samma dags afton.

Fast hade minskat 2 kg. i vikt under löpningen, men han tog antagligen igen en god del under middagen!

+++++++

Resultatlista (enligt The Olympic Games: Complete Track and Field Results 1896 – 1988. Barry J. Hugman and Peter Arnold. New York * Oxford, 1988.).

1. Theato, M. FRA 2.59,45
2. Champion, E. FRA 3.04,17
3. Fast, E, SWE 3.37,14
4. Besse, E. FRA 4.00,43
5. Newton, A.L. USA 4.04,12

Grant, R. USA F
MacDonald R.J. CAN F
Marchais, A. FRA DNF
Nystroem, J. SWE DNF
Pool, E. GBR DNF
Randall, D.F. GBR DNF
Saward, W. GBR DNF
Touquet-Daunis, G. FRA DNF

I denna resultatlista anges att 13 deltagare skulle ha startat. En annan siffra som anges är 17. Det förefaller osäkert hur många det egentligen var. Vidare lär den officiella resultatlistan har publicerats ca 12 år efter loppets genomförande (d.v.s. i samband med OS i Stockholm 1912????).

Läs mer om Ernst Fast på SOK:s hemsida

Lär mer om Ernst Fast på Wikipedia